torsdag 3 april 2014

Intervjuad av Adoptionspodden!

Pablo Paez på Adoptionspodden har intervjuat mig om hur det var när jag och min fru adopterade vår dotter från Montenegro. Lyssna gärna och kommentera!

Så här skriver Pablo:
Poddavsnitt nummer 11 finns nu att lyssna på med den nyblivna pappan Stefan Forslund! Stefans och hans fru Emmas dotter är född i Montenegro, och vi pratar om tankar kring dotterns framtid och om hur det är att gå i väntan när man vet att man har en dotter långt borta som man inte kan träffa direkt. Lyssna via din iphone (podcasterappen, sök på adoptionspodden) via iTunes där man också kan prenumerera https://itunes.apple.com/se/podcast/adoptionspodden/id802062884?mt=2 eller via http://adoptionspodden.libsyn.com/

fredag 8 november 2013

Hem söta hem!

Det var en tuff dag igår. Igen. Dagen börjar med lite promenerande i ett soligt Belgrad. Vi köper vantar till M och tar oss varsin cappuchino.

Kl 13 blir vi upphämtade av Milos, vår chaufför i Belgrad. Han kör oss till svenska ambassaden, och fem minuter efter att vakten släppt in oss genom grinden går vi därifrån med M:s uppehållstillstånd i handen. Vakten talar engelska, receptionisten svenska. Och ja, de kör en Volvo, och ja, det finns bilder på kungafamiljen i väntrummet.
Vi är på flygplatsen runt kl 14, för att ta flighten till Stockholm kl 17.35. Mannen som checkar in oss uppger att bagaget är incheckat hela vägen till Göteborg. Bra tänker vi, eftersom det bara är typ 55 minuter från det att vi landar på Arlanda till det att Göteborgsflighten ska gå. 
Vi går till gaten. M börjar gråta i vänthallen. Ingenting är kul. Dessutom släpper de på folk väldigt sent vilket betyder att vi lyfter ca 30 minuter för sent. Vi börjar förbereda oss på att inte få komma hem till Göteborg (missar vi sista flighten är det hotell på Arlanda flygplats som gäller). Det känns inte alls bra. Och kanske överför vi stressen på M för hon tappar tålamodet och skriker och gråter och vrider och vänder och puttas... Inte så konstigt, tänk dig själv att sitta fastspänd i nästan tre timmar utan att veta varför. Vi lyckas få henne att sova ungefär en kvart. 
Vi frågar flygvärdinnan hur sent vi kommer att landa. Och det är nog tur att vi gör det, för när flygplanet landar ca 15 minuter för sent får vi - under intaxningen (!) - hoppa från näst sista raden fram till första. Så fort dörren öppnats börjar vi springa. Jag med allt handbagage (utom trolleyn som vi inte hann vänta på) och min fru med M i bärselen. Hon verkar ha riktigt roligt, skumpandes där på mammas mage. 
Spring! Fy farao vad lång gaten är. Passkontrollen: - Har ni uppehållstillstånd för henne? Jag blir nästan lite glad att de frågar. Annars var ju hela resan till Belgrad och ambassaden helt i onödan. Sedan springer vi genom hela den långa bagageterminalen, ut genom tullen, förbi ankomsthallen bort mot terminal 4, genom hela Sky city [flämt, stön, törst, svett] och till SAS-incheckningen. Jag springer före i kön. Vi får hjälp direkt när jag berättar att vi ska med en flight till Göteborg som lyfter om mindre än 20 minuter.
Sova hemma utan bagage eller övernatta på Arlanda med bagage? Lätt val. - Här finns inget om någon bagagetransfer, säger SAS-mannen. Vi förklarar att vi skiter i vilket, bara vi kommer med planet. - Skynda er, de väntar på er. Vi springer uppför den långa trappan. Visar boardingkorten och passen. Som tur är, är det inte mycket folk i säkerhetskontrollen, men den tar ju sin tid ändå... Vi springer bort till gaten. En kvinna står en bit innan och fångar in oss. - Forslund? De väntar på er. Jo vi vet, tänker jag. 
Vi får sitta på rad ett. M håller sig lugn men vill inte sova trots att klockan hinner bli över tio. Vi kliver av 22.20 och möts av en underbar välkomstkommitte: min bror, min mamma, min frus syster med sambo och deras tre barn - och Katrin och Fredrik från föräldrautbildningen var en glad överrasking. M är vid gott mod första halvminuten men börjar sedan stortjuta. Min fru byter blöja och jag anmäler att vi saknar vårt bagage.
Hon somnar i bilen men vaknar när jag lyfter ur henne. Hon blir helt hysterisk och jag skyndar upp för att lägga henne. Hon skriker och skriker, och tar till synes inte till sig min tröst. Men så säger jag det magiska ordet "Titta!"och då är det som om någon drar ur strömmen på henne, för hon faller ihop och somnar direkt. Sedan går jag och min fru och tittar på vår nya bostad som vi knappt sett, och dessutom finns det lite fina presenter att öppna :)
Morgonen efter vaknar vår lilla solstråle som om inget har hänt och vi tre har en underbar morgon! :D

onsdag 6 november 2013

Dagens jobbigaste pass

I morse var allt toppen. Vi hade fått bekräftat att M:s pass skulle komma till Bijelo Polje kl 10. Vi fick OK på att checka ut från rummet kl 14. Flighten till Belgrad kl 15.40 var betald, hotellet bokat och flighten från Belgrad till Göteborg var också betald. 
Kl 07.30 i morse sätter jag mig i en bil upp på den tvåochenhalv timme långa resan till Bijelo Polje. Min fru stannar i Podgorica för att ta hand om M och packa det sista. Regnet vräker ner. Jag avverkar alla mina artighetsfraser första minuten:
- Dobro jutro, kakoste? Vi? Dobro. (God morgon, läget? Du? Bra.)
Resten av resan sitter jag och chauffören helt tysta eftersom han inte kan engelska. 
Fem minuter i tio står jag och köar utanför polisstationen i Bijelo Polje. Kl 10.03 går jag och chauffören fram till samme man som hjälpte oss beställa passet i fredags. Han mumlar någonting om att vi ska prata med chefen. Jag förstår inte vad som sägs och chauffören är som sagt ingen hejare på engelska. Men jag förstår att något är galet och min puls ökar och något knyter sig i magen. Säg inte att passet inte har kommit. Men sedan blir det klart för mig. Passet har inte kommit. Hur ska jag berätta det här för min fru som, precis som jag, längtar hem? Hur blir det med resorna vi betalt, hotellen..?
- Ni får hämta passet i Podgorica istället.
Jamen goddag yxskaft! Det var ju det vi ville från början! Men det säger jag såklart inte. Vi får följa med upp på polischefens kontor. Dörren till chefens kontor är inklädd i svart läder, precis som chefens dörr på barnhemmet. Framför mig sitter två sekreterare och polischefen dikterar ett brev för en av dem, till polisstationen i Podgorica. Det finns en kokplatta där jag gissar att sekreterarna kokar kaffe till chefen. En av dem håller upp ett stort A4-papper med ett stort, stort fingeravtryck. Jag gissar att det är mitt eftersom jag lämnade fingeravtryck i fredags. Okej, efter en cirka tio minuter är brevet klart. Ska de maila? Ringa? Faxa? Nej, jag får ett papper med underskrift och stämpel som jag ska ta med mig.
Chauffören lugnar mig.
- It's okey, Podgorica - two hours.
Jovisst, han menar att vi hinner till Podgorica innan vi behöver checka ut och ta oss till flygplatsen. Men jag ställer mig frågorna Hur lång tid behöver vi stå och köa i Podgorica? Vad gör vi om passet inte är där? Tänk om passet är på väg upp till Bijelo Polje medan vi tar oss ned till Podgorica! Jag ropar inte hej förrän jag har passet i min hand...
Vi hoppar in i bilen igen. Jag kan inte sms:a till min fru och säga att jag har passet. Och jag vill inte stressa upp henne genom att säga att passet finns i Podgorica. Chauffören kör märkbart fortare nu och det har slutat regna. Hela vägen upp och ned har han haft en cd på repeat på repeat på repeat. Efter att ha hört låtarna 3-4 gånger börjar man ju kunna sjunga med i dem. De börjar låta rätt bra.
- This cd, what artist is it?
- A group, Valentino.
- Serbian?
- Balkan.
- Aha.
Det verkar som hela Montenegro har fastnat i åttio- och nittiotalet musikmässigt. Ja, eller överhuvudtaget förresten. Åtminstone släpar de efter sisådär trettio år.
Cirka två timmar senare går vi in till polisstationen i Podgorica. De loggar besöket och vill se mitt pass redan vid dörren. Vi får också gå igenom en säkerhetskontroll. Peko, som chauffören heter, leder mig uppför trapporna som är beklädda med heltäckningsmattor. Här känns det lite modernare. Typ nittiotal.
Vi knackar på en dörr och hälsar artigt, lämnar fram pappret - och där är det! Passet! Sån himla skön känsla. Rätt namn och allting: M Forslund. Hon är inte alls lik sig på bilden men strunt detsamma.
Vi tackar och hoppar in i bilen igen. Nu är klockan ungefär ett. Jag sticker och köper två shish kebab ifrån ett ställe som gör de godaste jag ätit (om du mot förmodan skulle besöka Podgorica måste du gå dit). En kvart senare får jag en jättemysig "åh-pappa-är-tillbaka-kram" från M. Nu känns allt genast bättre. Jag och min fru mumsar i oss kebaberna och M vill som vanligt smaka på brödet. Sedan är det dags att ta ut väskorna och bli upphämtade av Peko klockan 14. 
M sitter i bärselen, hos mig. Eftersom hon mådde dåligt i bilen häromdagen är vi lite nervösa, både för bilturen och flygturen. Jag är noga med att få henne att titta framåt och ut. Min fru sitter bredvid, beredd med en påse ifall hon skulle kräkas. M alltså. :) Men det tar bara typ en kvart till flygplatsen och det går finfint. Peko hjälper oss in i terminalen med väskorna. Jag räcker över pengarna vi är skyldiga, plus en flaska mousserande som blev över från ceremonin. This is for you, Peko. - And this is for you. Han räcker över en cd med Valentino, gruppen vars cd gick varm i bilstereon under bilresorna. Fan vad schysst. :)
Vi checkar in. Går kalasbra. M är lite otålig när vi sitter och väntar på flygplatsen. Säkerhetskontrollen har nämligen inte öppnat än. Japp, du läste rätt. Du kan checka in men inte gå in till avgångshallen. Men efter ungefär en halvtimme börjar de släppa in lite folk i taget. Mycket att hålla reda på i säkerhetskontrollen. iPad, dator, sulkyn, bärselen, vätskorna (barnmat, juice) det du har i fickorna och M. Efteråt sätter jag M i selen igen.
Och så ska man visa passet för tredje (av totalt fyra gånger) gången, denna gång för några gränskontrollanter. Jaha, nu gäller det. Ni vet, det brukar ta en halv minut eller så. Tredubbla den tiden och lägg till lite suspekta blickar och samtal med kollegan bredvid. Två svenskar och en Montenegrinsk flicka med vårt efternamn. Jominsann. Stamp! Då gick det vägen också.
Planet är försenat en kvart. Det står Gate open och de säger i högtalarna att det är final call men de släpper minsann inte ut några passagerare till planet. Jag märker att M har tråkigt så jag börjar springa runt med henne i avgångshallen och låter som ett flygplan. Försöker alltså. Hon skrattar hjärtligt och vi får tiden att gå.
Slutligen släpper de på oss och M tycker nog att det är rätt intressant att titta på allt som händer. Vi får en plats vid fönstret - perfekt - och M sitter snällt och fint i bärselen hela vägen till Belgrad. Vi var lite oroliga för att hon skulle må dåligt eller få ont i öronen. Det gick bra, troligtvis tack vare selen, leksaker och lite tummsugande. 
Sweet with a suite!
För att göra en lång historia kortare; Vi blev hämtade på flygplatsen, bilturen gick bra. Hotellet ligger centralt och rummet är stort och mysigt. Vi bokade en svit för bara 100 kronor extra. Min fru nattade M och jag gick och handlade middag på Kentucky Fried Chicken. Jag har bara gått några kvarter bort men av det jag sett från bilturen och kvällspromenaden verkar Belgrad vara en riktig toppenstad. Det känns bra inför morgondagen. :D

tisdag 5 november 2013

På torsdag får vi åka hem!

Idag fick vi reda på att passet kommer imorgon kl 10 till Bijelo Polje. Skönt! I morgon bitti åker jag upp i bergen igen, M och min fru stannar i Podgorica. Vi ska hinna med ett plan mot Belgrad som lyfter 15.40. Vi har faktiskt bokat en svit i Belgrad, kostade bara en hundralapp mer, och inte minst M gillar stora rum. På torsdag ska vi till svenska ambassaden och få ett uppehållstillstånd. Vi reser hem via Stockholm och landar på Landvetter 22.20. Vi längtar!

måndag 4 november 2013

Inget pass idag...

Vi trodde att M:s pass skulle vara klart idag. Det var ju därför vi stressade så i fredags... Det kommer att ta minst två dagar till vilket betyder två dagar till i huvudstaden - yippee! :( Nu vill vi bara hem. Som tur var hade vi förberett oss på att passet inte skulle vara klart, för att inte bli alltför besvikna. 
Idag har vi varit på ett köpcentrum och en saluhall där vi köpte morot, potatis, blomkål och köttfärs. I med en kvarts buljongtärning och lite bröd - och vips så blev det äntligen lite ordentlig mat till lilla M. Hon åt med god aptit. :)

söndag 3 november 2013

Det finaste jag har

Min fina dotter. Jag är så glad för att jag och din mamma fick träffa dig. Du släppte in oss i din närhet och lät oss ta hand om dig. Du strålar med ditt söta leende och får oss att smälta. Vi har alla tre kommit så nära varandra och har redan skapat vår nya lilla familj som sprudlar av kärlek och kär lek. Det räcker med en kort blick på dig så vet både jag och din mamma att det alltid varit meningen att du skulle komma till oss. Tack för att du gjorde det. 
Min fantastiska fru. Jag blir så himla stolt när jag ser dig med vår dotter. Du är så fin mot henne och du liksom blommar ut och låter henne ta fram det bästa i dig. Ibland känns det som om du inte gjort annat än att vara mamma. Fortsätt så. Jag är helt trygg med att det här kommer att gå alldeles utmärkt. Jag älskar dig. Mer än någonsin.

lördag 2 november 2013

Den bästa och värsta dagen

Det började med en natt av sömnsvårigheter. Vi var spända och skulle gå upp kvart i fyra för att kunna hämta upp M kl 05.00. På med vit skjorta, slips, kavaj, klänning och finskor. De snälla skötarna hade gjort henne fin och tagit på henne finkläderna som vi köpt.
Vi satte oss i bilen. Det var becksvart och skumpigt. Om ni kollar in Kotorbukten så kanske ni kan se att vägen svänger som kanten på en ormbunke. Efter en kvart börjar lilla M att kräkas. Vi stannar, torkar, tar av obekväma kläder, sätter henne mer ordentligt och åker vidare. Men strax är det dags igen.
Har jag berättat att min fru inte tycker om banan?
Sedan går det bättre. Det har blivit ljust så man kan titta ut. Dessutom har hon inte så mycket att spy upp... Men efter en stund blir hon hungrig och vill äta. Vi ger henne nästan en hel banan och lite juice. Då kommer det. Bananspya på min frus kavaj, mina byxor och skjorta, på sovsäcket. Allt detta bryr vi oss inte så mycket om. Det är ju den gråtande lilla tjejen vi vill ska må bra. 
När vi kommit ungefär till Podgorica (ca 1h 45min) blir vägen bättre och M sover hela vägen fram till Bijelo Polje. Vi snyggar till oss, tar med skumpan & stumpan och kliver in till det lila rummet med alla socialtanterna kl 09.30.
Nu skulle man ju kunna tro att de hade förberett papperna. De har ju till exempel fått kopior på våra pass sedan tidigare. Nejdå - det första vi får göra är att lämna fram våra pass så att de kan en-bokstav-i-taget trycka in "Västra Götaland" osv i datorn. De håller på i ungefär 45 minuter medan några av de andra damerna frågar oss typ "Vad har era intryck varit?" och vi ler och svarar klämkäckt och sockersött. De skriver ut kontraktet och juristen börjar läsa, vår tolk översätter. "A - titel, B - titel, C - titel och D - titel har samlats här idag i Bijelo Polje den..." Ja ni förstår säkert nivån på detaljerna. Men oj, här var det fel. Allt stannar upp, de börjar peka på tangentbordet igen. En kvart senare har de hämtat utskriften från rummet bredvid och allt kan fortsätta. Vi kommer en liten bit till innan de får göra en ny korrigering och ny utskrift.
Stackars lilla M är sedan länge uttråkad. Både jag och min fru har riktig tuff huvudvärk. Det dröjer ungefär tre timmar innan de säger typ "Är ni säkra på att ni vill få vårdnaden om M?" Det kändes nästan som i kyrkan under vigseln. "JA! (för sjutton!!!!)" 
Poff! Skumpan hälls upp och den lilla Merci-chokladen går laget runt. Sådär! Nu är vi officiellt mamma och pappa till vår M! :-D



Vi vet ju sedan tidigare att det kan ta 1-2 dagar att tillverka passet och att jag därför måste åka tillbaka till Bijelo Polje för att hämta passet. Men vad vi inte hört tidigare är att vi först måste fixa ett nytt födelsebevis och att det inte är säkert att det går att lösa samma dag som passet, vilket skulle betyda ännu en resa upp till byn, samt fler dagar innan vi kan resa hem. Men de ringer polischefen och får klartecken; om vi åker dit direkt finns det en man som kan fixa både födelseattest och passansökan direkt. 
Vi tar bilen bort till polisstationen vars expedition delar lokal med posten. Mannen som skulle hjälpa oss har gått på rast. M skriker. Efter en kvart kommer mannen och upplyser oss om att det saknas ett intyg, som i princip säger att vi avsäger oss vår åtta dagar långa "ångerrätt". Utan detta intyg måste vi vänta åtta dagar innan vi kan få födelseattesten. Innan vi kan ansöka om passet. Åtta dagar!!! De ringer upp juristen. Kan hon fixa ett sådant intyg? Hon måste undersöka. Vi väntar. M är uttråkad. Mobilen ringer, det är juristen. Om vi tar oss tillbaka till socialkontoret kan hon fixa intyget (vilket hon såklart borde ha fixat direkt). In i bilen, ut ur bilen, upp, skriv på, ner, in i bilen, ut ur bilen...
Gött! Det var vad som behövdes. Dags att fylla i uppgifter. - Älvsborg - ska det vara med prickar ovanför a? Ja, om det går. - Det går inte. Okej, utan prickar då. - Vad jobbar du med? Copywriter. - Det yrket finns inte i listan. Sätt "inom reklam" då. - Finns inte, vi skriver Kommunikationstekniker. Toppen. 
Till slut lyckades vi svara på alla frågor och betala, ta ett kort på en trött dotter - alltsammans innan klockan 14 som var deadline. Vi hoppar in i bilen igen för att åka de två timmarna ned till huvudstaden Podgorica. Vi ger M lite mjukt vitt bröd och några jordnötsbågar. En kvart innan vi är framme får hon nog en för stor jordnötsbåge - och hon sätter i halsen och kräks. Nu är mina byxor helt indränkta. Vi stannar och fixar och byter blöja. 
Nyckeln till rummet vi hyrde när vi var här tidigare hämtas på ett annat hotell. Undrar vad mannen på hotellet tänkte om mig; vit skjorta, slips, svarta byxor - som kan innehålla spår av banan, jordnöt och vitt bröd.
Skönt. På hotellrummet. Dusch. Ombyte. Ny blöja och pyjamas. Gröt. Gos. Mintte med honung. Och vår första sovstund med M. Det är allt en liten sprattelfia vi har till dotter. Vi fick nog inte så många timmars sömn den här natten heller, jag och min fru. Men det är väl så det är att vara småbarnsförälder ;)

torsdag 31 oktober 2013

Hennes skor

Här är M:s skor som vi bytte till oss för att spara som minne.

Mot nya äventyr!

Imorgon är det äntligen dags att lämna Bijela och barnhemmet bakom oss. 
Ungefär klockan fem på morgonen hoppar vi in i bilen som återigen tar oss upp bland de höga, svarta bergen. Vi har all packning med oss (eftersom vi inte återvänder till Bijela mer den här gången), en chaufför, tolken Jelly, en skötare - plus sist OCH minst lilla M ;)
Våra goda vänner åkte redag idag vid lunch till sin ceremoni i Podgorica. Och eftersom vi behöver vänta 1-2 vardagar på M:s pass, kommer vi troligtvis att spendera helgen tillsammans i huvudstaden. Det finns lite mer att göra i Podgorica än i Bijelo Polje...
Det har varit en såväl underbar och härlig tid, som seg och repetitiv. Vi kommer aldrig att glömma dessa soliga dagar då vi fick träffa vår dotter för första gången!
Här bjuder vi på lite utvalda bilder:

onsdag 30 oktober 2013

Sådär ja, ministern!

Nu har socialministern äntligen skrivit på godkännandet för adoptionen. Därför är nästa steg den ceremoni då M blir vår egen. Eftersom advokaten inte kan imorgon hålls den troligtvis på fredag. Om direktören för socialkontoret kan då vill säga. 
 
Förhoppningsvis var det näst sista gången vi var tvungna att säga god natt till M på barnhemmet. Det gör så ont i hjärtat att se och höra henne så ledsen. :(

Skor till Leonardo

Vi kom på att det hade varit ett kul minne att få behålla de skor som de alltid sätter på M när vi hämtar henne. Det är brukligt att man i så fall köper ett par nya skor till något av barnen, som i inbyte. Därför har vi nu köpt ett par söta skor till lilla Leonardo, storlek 19. Han blir säkert jätteglad för dem, åtminstone blev barnhemspersonalen det.

tisdag 29 oktober 2013

Morgonpromenad i dimman

Bland delfiner, färgglada blommor, granatäpplen och bryggor ut mot oändligheten. Och mina två favorittjejer förstås :)

Här var det julafton!

Igår lämnade vi över presenterna till barnhemmet. Sköterskan tog med oss till den barngrupp som vi hade köpt inneskor till. De blev överlyckliga! Det kändes som om vi räckte över spännande julklappar. 
Sedan gick vi ned till barngruppen med mindre barn, i vilken M också finns. Fantastiskt att lite Lego, ballonger och spelande gosedjur kan skapa sådan glädje!
Angående de spelande gosedjuren förresten. Jag skapade tre melodier till tre gosedjursfigurer i en Liberokampanj för många år sedan. Jag "fick betalt" i en stor påse med gosedjur och trots att jag gett bort ett och annat gosedjur till små knattar under åren har min fru undrat var jag ska göra med påsen med alla gosedjur. Så nu känns det som om det var meningen ända från början att de till slut skulle hamna här på barnhemmet i Bijela :D

måndag 28 oktober 2013

Ministern har fortfarande fullt upp

Vi väntar ännu på att ministern ska skriva under vårt och våra kompisars papper. Hur svårt kan det vara? Snälla minister, ge oss några sekunder av din tid!
M, solen, maten och våra vänner tröstar oss och får tiden att gå. Här kommer en av mina favoritbilder: