Skönt att veta

Vår dotter mår bra. Vi fick en liten statusuppdatering från barnhemmet häromdagen som gör att vi orkar härda ut lite till. "Hon kan stå själv i sängen och kan gå om man håller henne i båda händerna. Hon går i gåstol. Hon tycker om all mat och är oftast glad." Underbart! Men vi vill ju vara där och uppleva hennes första vacklande steg tillsammans med henne.

"Hon kan säga mamma. Hon pratar babyspråk hela tiden. Hon förstår det mesta." Söta lilla tjejen. Tänk att hon kallar på sin mamma, kan hon veta vad en mamma är? Både din mamma och pappa kommer snart till dig. Vi längtar så efter dig!

Kort om processen

På begäran tänkte jag berätta lite om vår adoptionsprocess hittills. Allt startade med att vi började försöka få barn på naturlig väg i samband med att vi gifte oss, i slutet av 2008. Men när ingenting hände beslöt vi oss för att göra en barnlöshetsutredning i 2010. Strax därefter började vi med en IVF-behandling.

Min kloka fru ville att vi, samtidigt som vi påbörjade IVF, också ställde oss i kön till en adoptionsförmedling. Emmas kompis rekommenderade Adoptionscentrum, så där blev vi medlemmar, i juni 2010 tror jag det var. Jag kan här tillägga att jag vid denna tidpunkt i livet hade inställningen "okej, vi kan väl ställa oss i kö men jag vill ha ett biologiskt barn".

Tyvärr blev min fru mycket sjuk av hormonerna i IVF-behandlingen och hamnade på sjukhus i två månader med svåra smärtor. En riktigt jobbig tid, speciellt för henne såklart. Vi blev dessutom inte särskilt bra bemötta av de som gärna tog emot våra pengar. Aldrig mer, bestämde vi.

Jag började fundera mer och mer på det här med adoption. Vi diskuterade mycket tillsammans, jag och Emma. För henne har det alltid legat nära hjärtat, bland annat för att hennes mamma är adopterad och för att hon är en sån empatisk person.<3 Sakta men säkert insåg jag att mitt barn inte behöver vara av samma blod som jag för att vara mitt barn.

Efter sommaren 2012 gick vi vår föräldrautbildning inför adoption, och med intyget om genomgången utbildning i hand ansökte vi om medgivande för adoption hösten 2012. Vi fick medgivandet i april 2013, och skickade in vår ansökan till Adoptioncentrum. (Mer om utbildningen och den tuffa medgivandeutredningen en annan gång.)

Inledningsvis gick AC igenom vilka länder som var aktuella för oss, och vilka som inte var det. Ryssland var väl det land som vi siktade in oss på först, men som vi senare fick reda på inte funkade med vår profil. Montenegro nämndes nog knappt, däremot Serbian, och därifrån kom mestadels barn med särskilda behov. Slutligen kom vi i samråd med damen på AC fram till att vi nog borde skicka in en ansökan till Ecuador, där vi stod överst i kön (= ingen mer väntetid i Sverige) Väntetiden i landet var cirka ett år. Bra tänkte vi, då hinner vi köpa större bil och flytta till ett hus...

Men så blev vi ju glatt överraskade. Som tur var hade vi inte hunnit skicka in vår ansökan till Ecuador, för då hade vi inte fått vårt barnbesked från Montenegro! Efter att vi fått beskedet gjorde vi allt vi kunde för att samla ihop alla ansökningspapper så fort som möjligt. Just därför är det lite tufft att det inte händer något just nu. Vi har ju liksom stått i startgroparna i några veckor nu.

Ja, det var det. Nu är vi tillbaka i nutid. Great Scott!

Vi trodde vi skulle vara hos dig nu

Nu är det riktigt jobbigt att vänta. Jag skrev i ett tidigare inlägg att vi trodde att vi skulle vara nere i Montenegro nu. Min fru sa att det har börjat göra ont i hjärtat. Du skulle bara veta hur mycket vi tänker på dig kära dotter. Hur ofta vi tittar på dig och säger hej till din bild. Hur vi föreställer oss det är att hålla om dig och pussa dina armar. Att du somnar nära oss. Att du kallar oss mamma och pappa.

Första bilderna på vår dotter

 

 Så söt och fin vi tycker hon är!

Mer info om vistelsen

Idag fick vi veta lite mer om hur det kommer att gå till när vi kommer till Montenegro. När kommer dit börjar vi med att hälsa på vår dotter på barnhemmet två gånger om dagen i ett par veckor ungefär. Därefter får vi henne "i vår vård" som det kallas. Och det är också från den dagen som Försäkringskassan börjar betala ut föräldrapenning. Vi får räkna med att stanna ytterligare cirka en vecka efter det innan vi får sätta oss på planet hem.

Fredagen den trettonde

Jag hoppades att denna otursdag skulle bli lyckosam för oss. Om ändå Adoptionscentrum hade ringt idag och sagt: "Ja, nu har de hört av sig från Montenegro. De vill att ni kommer på en gång!" Min fru tror att de ringer nästa vecka. Nu är klockan 22.22 så jag är beredd att hålla med.

S-H-O-P-P-I-N-G, we're shopping. 
Idag var min fru och shoppade med min snälla mamma på Frölunda Torg och hon köpte många fina kläder och ett par leksaker till sitt lilla barnbarn. Vi har köpt en Briovagn och en spjälsäng på Blocket. Bilbarnstol och resevagn har vi fått från min brors familj. Och på söndag ska vi frivilligt besöka Morgan, Boris och de andra på Ge-Kås i Ullared för att shoppa diverse barnprylar. Min fru säger att det inte kommer att vara någon kö om vi är där när de öppnar. Vi får väl se...

De som har adopterat vet vad vi går igenom

Idag sålde vi våra bokhyllor. När vi hjälpte till att lasta in dem i kvinnans bil berättade vi att vi snart skulle hämta en dotter i Montenegro. Då visade det sig att hon också var adoptivmamma, också genom Adoptionscentrum. Hon vet vad vi går igenom. Vi har någonting gemensamt med alla andra som adopterar. En väntan, en längtan, en resa. Tror det kan vara lite svårt att veta hur vi känner om man står utanför. Men så är det väl med det mesta.

Vi väntar på ett nytt betydelsefullt telefonsamtal

Närmare bestämt samtalet då vi får reda på att det är dags att åka ner till vår dotter. Just nu översätts våra papper till serbiska/montenegrinska och sedan skickas de till myndigheterna i Montenegro. Hoppas de inte tar lång tid på sig att bestämma sig. Är de snabba släpper vi allt och sticker. Vi gissar på att de tar en vecka på sig från och med nu och sedan får vi kanske två veckor på oss att komma ner.