torsdag 31 oktober 2013

Hennes skor

Här är M:s skor som vi bytte till oss för att spara som minne.

Mot nya äventyr!

Imorgon är det äntligen dags att lämna Bijela och barnhemmet bakom oss. 
Ungefär klockan fem på morgonen hoppar vi in i bilen som återigen tar oss upp bland de höga, svarta bergen. Vi har all packning med oss (eftersom vi inte återvänder till Bijela mer den här gången), en chaufför, tolken Jelly, en skötare - plus sist OCH minst lilla M ;)
Våra goda vänner åkte redag idag vid lunch till sin ceremoni i Podgorica. Och eftersom vi behöver vänta 1-2 vardagar på M:s pass, kommer vi troligtvis att spendera helgen tillsammans i huvudstaden. Det finns lite mer att göra i Podgorica än i Bijelo Polje...
Det har varit en såväl underbar och härlig tid, som seg och repetitiv. Vi kommer aldrig att glömma dessa soliga dagar då vi fick träffa vår dotter för första gången!
Här bjuder vi på lite utvalda bilder:

onsdag 30 oktober 2013

Sådär ja, ministern!

Nu har socialministern äntligen skrivit på godkännandet för adoptionen. Därför är nästa steg den ceremoni då M blir vår egen. Eftersom advokaten inte kan imorgon hålls den troligtvis på fredag. Om direktören för socialkontoret kan då vill säga. 
 
Förhoppningsvis var det näst sista gången vi var tvungna att säga god natt till M på barnhemmet. Det gör så ont i hjärtat att se och höra henne så ledsen. :(

Skor till Leonardo

Vi kom på att det hade varit ett kul minne att få behålla de skor som de alltid sätter på M när vi hämtar henne. Det är brukligt att man i så fall köper ett par nya skor till något av barnen, som i inbyte. Därför har vi nu köpt ett par söta skor till lilla Leonardo, storlek 19. Han blir säkert jätteglad för dem, åtminstone blev barnhemspersonalen det.

tisdag 29 oktober 2013

Morgonpromenad i dimman

Bland delfiner, färgglada blommor, granatäpplen och bryggor ut mot oändligheten. Och mina två favorittjejer förstås :)

Här var det julafton!

Igår lämnade vi över presenterna till barnhemmet. Sköterskan tog med oss till den barngrupp som vi hade köpt inneskor till. De blev överlyckliga! Det kändes som om vi räckte över spännande julklappar. 
Sedan gick vi ned till barngruppen med mindre barn, i vilken M också finns. Fantastiskt att lite Lego, ballonger och spelande gosedjur kan skapa sådan glädje!
Angående de spelande gosedjuren förresten. Jag skapade tre melodier till tre gosedjursfigurer i en Liberokampanj för många år sedan. Jag "fick betalt" i en stor påse med gosedjur och trots att jag gett bort ett och annat gosedjur till små knattar under åren har min fru undrat var jag ska göra med påsen med alla gosedjur. Så nu känns det som om det var meningen ända från början att de till slut skulle hamna här på barnhemmet i Bijela :D

måndag 28 oktober 2013

Ministern har fortfarande fullt upp

Vi väntar ännu på att ministern ska skriva under vårt och våra kompisars papper. Hur svårt kan det vara? Snälla minister, ge oss några sekunder av din tid!
M, solen, maten och våra vänner tröstar oss och får tiden att gå. Här kommer en av mina favoritbilder:

lördag 26 oktober 2013

Nu är presenterna till barnhemmet inköpta

Tack kära kollegor på Göteborg Stad, Change och farmor Irene för era presenter och pengar. Inom kort räcker vi över massor av ballonger, spelande gosedjur, Lego, gummistövlar, inneskor och en gåstol!

Kommittéer och ministrar har viktigare saker för sig...

Efter vårt första möte ska en psykolog skriva ett brev till en kommitté när hon tycker att vi fått tillräckligt bra kontakt. Det brevet skrevs redan i måndags, dvs redan efter ca fyra dagar efter att vi först träffat M. Därefter ska kommittén sammanträda och skriva under ett papper. Detta gjordes tyvärr inte förrän i igår - fredag. När detta är gjort är det socialministerns tur att skriva under ett papper, och det är detta vi väntar på just nu. Hade vi haft jättetur på så sätt att alla hade skrivit under och träffats med en gång kunde vi i princip suttit på planet hem till Göteborg nu. Men nu väntar vi på att ministern ska skriva på sitt papper på måndag, men troligtvis blir det senare i veckan.
 
Med alla papper underskrivna är det dags för ceremonin. Den hålls på M:s födelseort i Bijelo Polje. Då ska både vi och M vara uppklädda och fina. Vi har köpt en söt lila klänning med rosett till henne. Vi skålar i mousserande vin och smuttar på en chokladbit. Efter det är det dags att ansöka om M:s pass. Det tar mellan 24 och 48 timmar. Under tiden åker vi till huvudstaden Podgorica igen. Passet görs faktiskt i Podgorica men vi måste ändå åka tillbaka till Bijelo Polje för att hämta det. Men det räcker med att jag och tolken åker - min fru och M får stanna i Podgorica.
 
Med M:s pass i hand kan vi bege oss till Belgrad för att få hennes uppehållstillstånd, vilket går fort men måste ske på en vardag. Sedan gäller det att tajma flyget hem till Göteborg som går en gång varje tisdag, torsdag och lördag...
 
Just nu lutar det åt att vi kommer med planet nästa lördag.

torsdag 24 oktober 2013

De kallar mig Maro

För en vecka sedan bodde jag här på barnhemmet och det enda jag gjorde på dagarna var att leka med de andra barnen, äta och sova. Men så kom två personer och började hämta mig, en gång på morgonen och en gång på eftermiddagen. I början trodde jag bara att de ville leka med mig men efter ett tag förstod jag att de nog tycker om mig riktigt mycket. I början kallade de mig M men så insåg de att alla andra på barnhemmet brukar kalla mig Maro.

onsdag 23 oktober 2013

Det händer massor varje dag

Bara på så här få dagar märker vi hur det händer saker med M i hennes utveckling. Troligtvis har hon varit understimulerad på olika sätt under hennes första tid i livet, som hon tillbringat på barnhemmet. Det tydligaste tecknet på det är att hon gärna vill ha mycket kroppkontakt, hon vill gärna att vi bär henne. Och det gör vi så gärna. <3
Med oss får hon fler chanser att prova att gå och ställa sig upp, och vi har märkt en viss skillnad där också. Det är inte alls långt kvar nu innan hon kan stå själv eller börja ta sina första egna steg. 
Klappa händerna har hon bara gjort en gång. Det ska vi göra oftare. Vi försöker också öva in "här får du den här, varsågod M" vilket vi inte tror hon haft så mycket av, speciellt inte på svenska :-)
Men det som berör våra hjärtan allra mest är det faktum att i början när vi skulle hämta Marija så var hon lite likgiltig just när vi kom och skulle plocka upp henne. Kanske trodde hon att vi bara var några nya vårdare? Jämfört med nu då, när hon sträcker ut sina söta små armar mot oss när vi kommer. Och vårdarna har berättat för oss att så fort de tar på henne kläderna på morgonen så börjar hon leta efter oss och blir ledsen. Men hon skiner upp som en sol när hon får se oss!

tisdag 22 oktober 2013

Ett toppenbra barnhem. Eller?

Vi är ju mycket på barnhemmet så vi kan inte låta bli att reflektera eller reagera på saker vi ser.
När vi kommer för att hämta lilla M sitter många av barnen i en gåstol. De sätter dem i sådana eftersom barnen är ett tiotal men personalen bara två, ibland en. Vi har bestämt oss för att inte köpa en sådan när vi kommer hem...
Så här ser lekrummet ut när det är tomt på barn (vi får bara fota M).
Ett av barnen tittar på mig med Bambiögon, helt tyst. Ser så ledsen ut. Plötsligt vill jag ta med honom hem också.
En annan kille sträcker fram sin hand när han sitter där i sin gåstol. Jag skakar tass med honom och han griper tag i mitt pekfinger. Han släpper inte taget. Jag börjar dra ganska hårt men han släpper inte.
En tjej med stort krulligt hår sitter och bangar sitt huvud mot soffkudden, ett typiskt drag av institutionalisering.
En tjej med ganska grav utvecklingsstörning skriker av glädje och sträcker ut sin famn mot oss och vill att vi lyfter upp henne. Men en vårdare säger till henne och hon lyssnar.
En annan tjej står i en sån där resesäng med högt nät och skriker för att hon inte får komma ut, Hon har tårar runt ögonen. Det är vår lilla M. Vi lyfter upp henne och pussar henne och hon blir så lycklig av att se oss. Jag kan garantera att den lyckan är ömsesidig.