Dagens jobbigaste pass

I morse var allt toppen. Vi hade fått bekräftat att M:s pass skulle komma till Bijelo Polje kl 10. Vi fick OK på att checka ut från rummet kl 14. Flighten till Belgrad kl 15.40 var betald, hotellet bokat och flighten från Belgrad till Göteborg var också betald. 

Kl 07.30 i morse sätter jag mig i en bil upp på den tvåochenhalv timme långa resan till Bijelo Polje. Min fru stannar i Podgorica för att ta hand om M och packa det sista. Regnet vräker ner. Jag avverkar alla mina artighetsfraser första minuten:

- Dobro jutro, kakoste? Vi? Dobro. (God morgon, läget? Du? Bra.)

Resten av resan sitter jag och chauffören helt tysta eftersom han inte kan engelska. 

Fem minuter i tio står jag och köar utanför polisstationen i Bijelo Polje. Kl 10.03 går jag och chauffören fram till samme man som hjälpte oss beställa passet i fredags. Han mumlar någonting om att vi ska prata med chefen. Jag förstår inte vad som sägs och chauffören är som sagt ingen hejare på engelska. Men jag förstår att något är galet och min puls ökar och något knyter sig i magen. Säg inte att passet inte har kommit. Men sedan blir det klart för mig. Passet har inte kommit. Hur ska jag berätta det här för min fru som, precis som jag, längtar hem? Hur blir det med resorna vi betalt, hotellen..?

- Ni får hämta passet i Podgorica istället.

Jamen goddag yxskaft! Det var ju det vi ville från början! Men det säger jag såklart inte. Vi får följa med upp på polischefens kontor. Dörren till chefens kontor är inklädd i svart läder, precis som chefens dörr på barnhemmet. Framför mig sitter två sekreterare och polischefen dikterar ett brev för en av dem, till polisstationen i Podgorica. Det finns en kokplatta där jag gissar att sekreterarna kokar kaffe till chefen. En av dem håller upp ett stort A4-papper med ett stort, stort fingeravtryck. Jag gissar att det är mitt eftersom jag lämnade fingeravtryck i fredags. Okej, efter en cirka tio minuter är brevet klart. Ska de maila? Ringa? Faxa? Nej, jag får ett papper med underskrift och stämpel som jag ska ta med mig.

Chauffören lugnar mig.

- It's okey, Podgorica - two hours.

Jovisst, han menar att vi hinner till Podgorica innan vi behöver checka ut och ta oss till flygplatsen. Men jag ställer mig frågorna Hur lång tid behöver vi stå och köa i Podgorica? Vad gör vi om passet inte är där? Tänk om passet är på väg upp till Bijelo Polje medan vi tar oss ned till Podgorica! Jag ropar inte hej förrän jag har passet i min hand...

Vi hoppar in i bilen igen. Jag kan inte sms:a till min fru och säga att jag har passet. Och jag vill inte stressa upp henne genom att säga att passet finns i Podgorica. Chauffören kör märkbart fortare nu och det har slutat regna. Hela vägen upp och ned har han haft en cd på repeat på repeat på repeat. Efter att ha hört låtarna 3-4 gånger börjar man ju kunna sjunga med i dem. De börjar låta rätt bra.

- This cd, what artist is it?

- A group, Valentino.

- Serbian?

- Balkan.

- Aha.

Det verkar som hela Montenegro har fastnat i åttio- och nittiotalet musikmässigt. Ja, eller överhuvudtaget förresten. Åtminstone släpar de efter sisådär trettio år.

Cirka två timmar senare går vi in till polisstationen i Podgorica. De loggar besöket och vill se mitt pass redan vid dörren. Vi får också gå igenom en säkerhetskontroll. Peko, som chauffören heter, leder mig uppför trapporna som är beklädda med heltäckningsmattor. Här känns det lite modernare. Typ nittiotal.

Vi knackar på en dörr och hälsar artigt, lämnar fram pappret - och där är det! Passet! Sån himla skön känsla. Rätt namn och allting: M Forslund. Hon är inte alls lik sig på bilden men strunt detsamma.

Vi tackar och hoppar in i bilen igen. Nu är klockan ungefär ett. Jag sticker och köper två shish kebab ifrån ett ställe som gör de godaste jag ätit (om du mot förmodan skulle besöka Podgorica måste du gå dit). En kvart senare får jag en jättemysig "åh-pappa-är-tillbaka-kram" från M. Nu känns allt genast bättre. Jag och min fru mumsar i oss kebaberna och M vill som vanligt smaka på brödet. Sedan är det dags att ta ut väskorna och bli upphämtade av Peko klockan 14. 

M sitter i bärselen, hos mig. Eftersom hon mådde dåligt i bilen häromdagen är vi lite nervösa, både för bilturen och flygturen. Jag är noga med att få henne att titta framåt och ut. Min fru sitter bredvid, beredd med en påse ifall hon skulle kräkas. M alltså. :) Men det tar bara typ en kvart till flygplatsen och det går finfint. Peko hjälper oss in i terminalen med väskorna. Jag räcker över pengarna vi är skyldiga, plus en flaska mousserande som blev över från ceremonin. This is for you, Peko. - And this is for you. Han räcker över en cd med Valentino, gruppen vars cd gick varm i bilstereon under bilresorna. Fan vad schysst. :)

Vi checkar in. Går kalasbra. M är lite otålig när vi sitter och väntar på flygplatsen. Säkerhetskontrollen har nämligen inte öppnat än. Japp, du läste rätt. Du kan checka in men inte gå in till avgångshallen. Men efter ungefär en halvtimme börjar de släppa in lite folk i taget. Mycket att hålla reda på i säkerhetskontrollen. iPad, dator, sulkyn, bärselen, vätskorna (barnmat, juice) det du har i fickorna och M. Efteråt sätter jag M i selen igen.

Och så ska man visa passet för tredje (av totalt fyra gånger) gången, denna gång för några gränskontrollanter. Jaha, nu gäller det. Ni vet, det brukar ta en halv minut eller så. Tredubbla den tiden och lägg till lite suspekta blickar och samtal med kollegan bredvid. Två svenskar och en Montenegrinsk flicka med vårt efternamn. Jominsann. Stamp! Då gick det vägen också.

Planet är försenat en kvart. Det står Gate open och de säger i högtalarna att det är final call men de släpper minsann inte ut några passagerare till planet. Jag märker att M har tråkigt så jag börjar springa runt med henne i avgångshallen och låter som ett flygplan. Försöker alltså. Hon skrattar hjärtligt och vi får tiden att gå.

Slutligen släpper de på oss och M tycker nog att det är rätt intressant att titta på allt som händer. Vi får en plats vid fönstret - perfekt - och M sitter snällt och fint i bärselen hela vägen till Belgrad. Vi var lite oroliga för att hon skulle må dåligt eller få ont i öronen. Det gick bra, troligtvis tack vare selen, leksaker och lite tummsugande. 

Sweet with a suite!

För att göra en lång historia kortare; Vi blev hämtade på flygplatsen, bilturen gick bra. Hotellet ligger centralt och rummet är stort och mysigt. Vi bokade en svit för bara 100 kronor extra. Min fru nattade M och jag gick och handlade middag på Kentucky Fried Chicken. Jag har bara gått några kvarter bort men av det jag sett från bilturen och kvällspromenaden verkar Belgrad vara en riktig toppenstad. Det känns bra inför morgondagen. :D