Hur uttrycker man sin önskan om ett barn på en A4?

Nu har vi precis blivit färdiga med vårt personliga brev som ska skickas ned till Montenegro. I det ska vi berätta om varför vi just vill adoptera från Montenegro och berätta kort om oss själva. Tänk om mottagaren läser denna ansökan och tänker "Njae, jag tycker de verkar lite tråkiga. Nästa!"

Det papper som tar längst tid att skaffa fram är polisutdraget på fem språk.
Här är det på engelska: -
Och här är det på spanska: -
För att ni ska förstå vad det betyder kommer det här översatt till svenska också: -

Vi har bett vår bostadsrättsförening om ett papper som intygar att vi bor där vi bor. Och Emma har beställt ett papper från Svenska Kyrkan som bevisar att vi är gifta.

Igår fotade vi oss själva på olika platser i lägenheten. Med kameran på stativ och på självutlösare. Uppklädda och med skor inomhus. Det skulle vara så för att ge ett seriöst intryck. Så nu har vi fotat Stefan vid pianot; Emma syr; Stefan står vid bokhyllan; min fru diskar (kanske är de lite gammaldags där?); Stefan, hans fru och vår dotters nallebjörn Lisa sitter i soffan – och så vidare. Jätteklämmigt.

Det viktigaste av allt är såklart medgivandet. Dokumentet som intygar att vi är godkända att bli mamma och pappa till ett barn. Processen fram till medgivandet, den så kallade medgivandeutredningen är ett kapitel i sig och det berättar jag mer om en annan dag. När vår dotter är utan-tvivel-helt-och-hållet vår.

Kan vi inte få hämta upp dig på en gång?

Kära dotter,

Idag har det varit ännu en dag av pappersinsamlande och andra förberedelser inför vår resa till dig. Vi sover inte så bra på nätterna och vi är spända och ängsliga. Tänk om de gjort fel någonstans. Och att de snart ringer och ber om ursäkt men du är inte vår. Tänk om du är för bra för att vara sann.

Idag är det din första födelsedag. Och vi missar den.

Grattis på din födelsedag kära efterlängtade dotter. Vi lovar att aldrig igen missa att fira din födelsedag tillsammans med dig.

Vi har köpt en söt topp med byxor och ska strax sticka iväg för att köpa en kramgo docka. Din första från oss. Du får allting när vi ses. Din födelsedag kommer vi fira genom att gå ut på restaurang med din farmor, som fyller år om bara några dagar.

Hoppas att du får en bra födelsedag! Vi älskar dig.

Världens bästa telefonsamtal

I förrgår kom det. Telefonsamtalet som varje adoptionssökande längtar efter. Barnbeskedet. "Det finns en flicka i Montenegro som alldeles strax fyller ett, har bruna ögon, mörkt hår, är frisk, pigg och glad. Vill ni adoptera henne?"

Jag blir chockad. Förstår nog inte riktigt. Var det här barnbeskedet? Telefonsamtalet man får när det äntligen har blivit din tur, efter år av väntan och längtan, och när det finns ett barn som kan bli ditt. Jag tror inte jag greppade situationen riktigt. Hade jag förstått rätt? "Jag mailar över papperna och så får ni höra av er imorgon" sa den trevliga damen på Adoptionscentrum.

Jag ringer min fru. "Älskling..." Sen får jag inte fram mer för att tårarna kommer. Lyckan blir oerhört påtaglig. Jag förstår att Emma kan bli rädd om hon hör mig gråta och lyckas få fram att jag är glad...

"Den finns en tjej i Montenegro, som är vår dotter."
Jag måste såklart intyga för henne mer än en gång att det är sant. Vi börjar stortjuta båda två. Min fru sitter på spårvagnen hem och folk runtomkring henne undrar säkert varför hon plötsligt brister ut i gråt. Jag förklarar att de ska skicka barnets papper och bild, och att vi ska titta på det tillsammans hemma.

Jag kollar mailen. Det har inte kommit nåt. Det har gått fem minuter och det har inte dykt upp något brev i inboxen. Antecknade hon min mailadress fel? Hon kanske inte har hunnit skicka ännu bara, jag får vänta lite. Sex minuter. Fortfarande inget! Sådär håller det på i ungefär en halvtimme då jag inte kan hålla mig längre och skickar ett mail till damen på Adoptionscentrum; "Här är min adress, för säkerhets skull..!" I samma ögonblick som jag tryckt på skickaknappen ser jag kuvertsymbolen. Mailen möttes säkert någonstans därute i cyberrymden.

Första gången jag såg dig, kära dotter
Jodå, jag lyckas behärska mig och öppnar inte mailet förrän jag och min fru sitter i soffan. Vi läser om flickans bakgrund, det lilla som står. Hon fyller ett år på lördag! En augustitjej precis som hennes blivande farmor Irene. Det står att hon utvecklas som hon ska, inga kända fel. Hon är frisk. Till slut har vi scrollat ned så långt i dokumentet att jag inser att det är dags. Det är nu jag kommer att få se dig, för allra första gången. Jag väntar i några långa sekunder och tänker att just detta ögonblick kommer vi aldrig att glömma.

Och där är hon! Vi möts av en supergullig flicka med ett par chokladbruna ögon. Är det sant? Får vi verkligen chans att adoptera en sådan vacker tjej? Kan vi ha sån tur? Det slår nog oss båda att hon till och med hade kunnat vara vårt biologiska barn. Inte för att har någon betydelse, men faktum är att hon nog är lite lik oss.

Det finns inte en tvekan. Vi har väntat på vårt barn i fem år och här är hon.