Världens bästa telefonsamtal

I förrgår kom det. Telefonsamtalet som varje adoptionssökande längtar efter. Barnbeskedet. "Det finns en flicka i Montenegro som alldeles strax fyller ett, har bruna ögon, mörkt hår, är frisk, pigg och glad. Vill ni adoptera henne?"

Jag blir chockad. Förstår nog inte riktigt. Var det här barnbeskedet? Telefonsamtalet man får när det äntligen har blivit din tur, efter år av väntan och längtan, och när det finns ett barn som kan bli ditt. Jag tror inte jag greppade situationen riktigt. Hade jag förstått rätt? "Jag mailar över papperna och så får ni höra av er imorgon" sa den trevliga damen på Adoptionscentrum.

Jag ringer min fru. "Älskling..." Sen får jag inte fram mer för att tårarna kommer. Lyckan blir oerhört påtaglig. Jag förstår att Emma kan bli rädd om hon hör mig gråta och lyckas få fram att jag är glad...

"Den finns en tjej i Montenegro, som är vår dotter."
Jag måste såklart intyga för henne mer än en gång att det är sant. Vi börjar stortjuta båda två. Min fru sitter på spårvagnen hem och folk runtomkring henne undrar säkert varför hon plötsligt brister ut i gråt. Jag förklarar att de ska skicka barnets papper och bild, och att vi ska titta på det tillsammans hemma.

Jag kollar mailen. Det har inte kommit nåt. Det har gått fem minuter och det har inte dykt upp något brev i inboxen. Antecknade hon min mailadress fel? Hon kanske inte har hunnit skicka ännu bara, jag får vänta lite. Sex minuter. Fortfarande inget! Sådär håller det på i ungefär en halvtimme då jag inte kan hålla mig längre och skickar ett mail till damen på Adoptionscentrum; "Här är min adress, för säkerhets skull..!" I samma ögonblick som jag tryckt på skickaknappen ser jag kuvertsymbolen. Mailen möttes säkert någonstans därute i cyberrymden.

Första gången jag såg dig, kära dotter
Jodå, jag lyckas behärska mig och öppnar inte mailet förrän jag och min fru sitter i soffan. Vi läser om flickans bakgrund, det lilla som står. Hon fyller ett år på lördag! En augustitjej precis som hennes blivande farmor Irene. Det står att hon utvecklas som hon ska, inga kända fel. Hon är frisk. Till slut har vi scrollat ned så långt i dokumentet att jag inser att det är dags. Det är nu jag kommer att få se dig, för allra första gången. Jag väntar i några långa sekunder och tänker att just detta ögonblick kommer vi aldrig att glömma.

Och där är hon! Vi möts av en supergullig flicka med ett par chokladbruna ögon. Är det sant? Får vi verkligen chans att adoptera en sådan vacker tjej? Kan vi ha sån tur? Det slår nog oss båda att hon till och med hade kunnat vara vårt biologiska barn. Inte för att har någon betydelse, men faktum är att hon nog är lite lik oss.

Det finns inte en tvekan. Vi har väntat på vårt barn i fem år och här är hon.