På begäran tänkte jag berätta lite om vår adoptionsprocess hittills. Allt startade med att vi började försöka få barn på naturlig väg i samband med att vi gifte oss, i slutet av 2008. Men när ingenting hände beslöt vi oss för att göra en barnlöshetsutredning i 2010. Strax därefter började vi med en IVF-behandling.
Min kloka fru ville att vi, samtidigt som vi påbörjade IVF, också ställde oss i kön till en adoptionsförmedling. Emmas kompis rekommenderade Adoptionscentrum, så där blev vi medlemmar, i juni 2010 tror jag det var. Jag kan här tillägga att jag vid denna tidpunkt i livet hade inställningen "okej, vi kan väl ställa oss i kö men jag vill ha ett biologiskt barn".
Tyvärr blev min fru mycket sjuk av hormonerna i IVF-behandlingen och hamnade på sjukhus i två månader med svåra smärtor. En riktigt jobbig tid, speciellt för henne såklart. Vi blev dessutom inte särskilt bra bemötta av de som gärna tog emot våra pengar. Aldrig mer, bestämde vi.
Jag började fundera mer och mer på det här med adoption. Vi diskuterade mycket tillsammans, jag och Emma. För henne har det alltid legat nära hjärtat, bland annat för att hennes mamma är adopterad och för att hon är en sån empatisk person.<3 Sakta men säkert insåg jag att mitt barn inte behöver vara av samma blod som jag för att vara mitt barn.
Efter sommaren 2012 gick vi vår föräldrautbildning inför adoption, och med intyget om genomgången utbildning i hand ansökte vi om medgivande för adoption hösten 2012. Vi fick medgivandet i april 2013, och skickade in vår ansökan till Adoptioncentrum. (Mer om utbildningen och den tuffa medgivandeutredningen en annan gång.)
Inledningsvis gick AC igenom vilka länder som var aktuella för oss, och vilka som inte var det. Ryssland var väl det land som vi siktade in oss på först, men som vi senare fick reda på inte funkade med vår profil. Montenegro nämndes nog knappt, däremot Serbian, och därifrån kom mestadels barn med särskilda behov. Slutligen kom vi i samråd med damen på AC fram till att vi nog borde skicka in en ansökan till Ecuador, där vi stod överst i kön (= ingen mer väntetid i Sverige) Väntetiden i landet var cirka ett år. Bra tänkte vi, då hinner vi köpa större bil och flytta till ett hus...
Men så blev vi ju glatt överraskade. Som tur var hade vi inte hunnit skicka in vår ansökan till Ecuador, för då hade vi inte fått vårt barnbesked från Montenegro! Efter att vi fått beskedet gjorde vi allt vi kunde för att samla ihop alla ansökningspapper så fort som möjligt. Just därför är det lite tufft att det inte händer något just nu. Vi har ju liksom stått i startgroparna i några veckor nu.
Ja, det var det. Nu är vi tillbaka i nutid. Great Scott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar