Det började med en natt av sömnsvårigheter. Vi var spända och skulle gå upp kvart i fyra för att kunna hämta upp M kl 05.00. På med vit skjorta, slips, kavaj, klänning och finskor. De snälla skötarna hade gjort henne fin och tagit på henne finkläderna som vi köpt.
Vi satte oss i bilen. Det var becksvart och skumpigt. Om ni kollar in Kotorbukten så kanske ni kan se att vägen svänger som kanten på en ormbunke. Efter en kvart börjar lilla M att kräkas. Vi stannar, torkar, tar av obekväma kläder, sätter henne mer ordentligt och åker vidare. Men strax är det dags igen.
Har jag berättat att min fru inte tycker om banan?
Sedan går det bättre. Det har blivit ljust så man kan titta ut. Dessutom har hon inte så mycket att spy upp... Men efter en stund blir hon hungrig och vill äta. Vi ger henne nästan en hel banan och lite juice. Då kommer det. Bananspya på min frus kavaj, mina byxor och skjorta, på sovsäcket. Allt detta bryr vi oss inte så mycket om. Det är ju den gråtande lilla tjejen vi vill ska må bra.
När vi kommit ungefär till Podgorica (ca 1h 45min) blir vägen bättre och M sover hela vägen fram till Bijelo Polje. Vi snyggar till oss, tar med skumpan & stumpan och kliver in till det lila rummet med alla socialtanterna kl 09.30.
Nu skulle man ju kunna tro att de hade förberett papperna. De har ju till exempel fått kopior på våra pass sedan tidigare. Nejdå - det första vi får göra är att lämna fram våra pass så att de kan en-bokstav-i-taget trycka in "Västra Götaland" osv i datorn. De håller på i ungefär 45 minuter medan några av de andra damerna frågar oss typ "Vad har era intryck varit?" och vi ler och svarar klämkäckt och sockersött. De skriver ut kontraktet och juristen börjar läsa, vår tolk översätter. "A - titel, B - titel, C - titel och D - titel har samlats här idag i Bijelo Polje den..." Ja ni förstår säkert nivån på detaljerna. Men oj, här var det fel. Allt stannar upp, de börjar peka på tangentbordet igen. En kvart senare har de hämtat utskriften från rummet bredvid och allt kan fortsätta. Vi kommer en liten bit till innan de får göra en ny korrigering och ny utskrift.
Stackars lilla M är sedan länge uttråkad. Både jag och min fru har riktig tuff huvudvärk. Det dröjer ungefär tre timmar innan de säger typ "Är ni säkra på att ni vill få vårdnaden om M?" Det kändes nästan som i kyrkan under vigseln. "JA! (för sjutton!!!!)"
Poff! Skumpan hälls upp och den lilla Merci-chokladen går laget runt. Sådär! Nu är vi officiellt mamma och pappa till vår M! :-D
Vi vet ju sedan tidigare att det kan ta 1-2 dagar att tillverka passet och att jag därför måste åka tillbaka till Bijelo Polje för att hämta passet. Men vad vi inte hört tidigare är att vi först måste fixa ett nytt födelsebevis och att det inte är säkert att det går att lösa samma dag som passet, vilket skulle betyda ännu en resa upp till byn, samt fler dagar innan vi kan resa hem. Men de ringer polischefen och får klartecken; om vi åker dit direkt finns det en man som kan fixa både födelseattest och passansökan direkt.
Vi tar bilen bort till polisstationen vars expedition delar lokal med posten. Mannen som skulle hjälpa oss har gått på rast. M skriker. Efter en kvart kommer mannen och upplyser oss om att det saknas ett intyg, som i princip säger att vi avsäger oss vår åtta dagar långa "ångerrätt". Utan detta intyg måste vi vänta åtta dagar innan vi kan få födelseattesten. Innan vi kan ansöka om passet. Åtta dagar!!! De ringer upp juristen. Kan hon fixa ett sådant intyg? Hon måste undersöka. Vi väntar. M är uttråkad. Mobilen ringer, det är juristen. Om vi tar oss tillbaka till socialkontoret kan hon fixa intyget (vilket hon såklart borde ha fixat direkt). In i bilen, ut ur bilen, upp, skriv på, ner, in i bilen, ut ur bilen...
Gött! Det var vad som behövdes. Dags att fylla i uppgifter. - Älvsborg - ska det vara med prickar ovanför a? Ja, om det går. - Det går inte. Okej, utan prickar då. - Vad jobbar du med? Copywriter. - Det yrket finns inte i listan. Sätt "inom reklam" då. - Finns inte, vi skriver Kommunikationstekniker. Toppen.
Till slut lyckades vi svara på alla frågor och betala, ta ett kort på en trött dotter - alltsammans innan klockan 14 som var deadline. Vi hoppar in i bilen igen för att åka de två timmarna ned till huvudstaden Podgorica. Vi ger M lite mjukt vitt bröd och några jordnötsbågar. En kvart innan vi är framme får hon nog en för stor jordnötsbåge - och hon sätter i halsen och kräks. Nu är mina byxor helt indränkta. Vi stannar och fixar och byter blöja.
Nyckeln till rummet vi hyrde när vi var här tidigare hämtas på ett annat hotell. Undrar vad mannen på hotellet tänkte om mig; vit skjorta, slips, svarta byxor - som kan innehålla spår av banan, jordnöt och vitt bröd.
Skönt. På hotellrummet. Dusch. Ombyte. Ny blöja och pyjamas. Gröt. Gos. Mintte med honung. Och vår första sovstund med M. Det är allt en liten sprattelfia vi har till dotter. Vi fick nog inte så många timmars sömn den här natten heller, jag och min fru. Men det är väl så det är att vara småbarnsförälder ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar