Vi är ju mycket på barnhemmet så vi kan inte låta bli att reflektera eller reagera på saker vi ser.
När vi kommer för att hämta lilla M sitter många av barnen i en gåstol. De sätter dem i sådana eftersom barnen är ett tiotal men personalen bara två, ibland en. Vi har bestämt oss för att inte köpa en sådan när vi kommer hem...
Så här ser lekrummet ut när det är tomt på barn (vi får bara fota M).
Ett av barnen tittar på mig med Bambiögon, helt tyst. Ser så ledsen ut. Plötsligt vill jag ta med honom hem också.
En annan kille sträcker fram sin hand när han sitter där i sin gåstol. Jag skakar tass med honom och han griper tag i mitt pekfinger. Han släpper inte taget. Jag börjar dra ganska hårt men han släpper inte.
En tjej med stort krulligt hår sitter och bangar sitt huvud mot soffkudden, ett typiskt drag av institutionalisering.
En tjej med ganska grav utvecklingsstörning skriker av glädje och sträcker ut sin famn mot oss och vill att vi lyfter upp henne. Men en vårdare säger till henne och hon lyssnar.
En annan tjej står i en sån där resesäng med högt nät och skriker för att hon inte får komma ut, Hon har tårar runt ögonen. Det är vår lilla M. Vi lyfter upp henne och pussar henne och hon blir så lycklig av att se oss. Jag kan garantera att den lyckan är ömsesidig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar