Nu kommer ju det här i lite konstig ordning eftersom ni redan sett bilder på lilla M. Men vi vill gärna berätta om gårdagen i sin helhet. Det började med att vi skulle bli hämtade på hotellet i Podgorica vid sjutiden på morgonen, av Jelly och chauffören.
Som ni ser har vi ganska mycket packning. Hur som helst var det dags att besöka myndighetskontoret som ligger uppe bland bergen i den lilla byn Bijelo Polje. Det är därifrån M:s mamma kommer.
Jag har ju läst franska och spanska några år men det tog ett tag innan jag reflekterade över att Montenegro betyder svart berg. Alla berg du ser är däremot väldigt vackert gröna eller höstfärgade, men tydligen finns det ett litet parti där det är väldigt tätt mellan träden som gör att det ser svart ut på håll.
Efter ett par timmar av kringelikrokande kom vi så fram till det aprikosfärgade kontoret.
På bilden ovan ser ni tolken Jelly och mig.
Det var fem stycken tanter på myndighetskontoret som ville träffa oss. Så det kändes verkligen som om vi var i rampljuset. En psykolog, en jurist, två barnskötare och en chef för socialkontoret. De verkar ha blivit extra glada när de såg att just vi skulle bli föräldrar till M. Dels för att jag ser ut "ungefär som dem" och dels för att min fru är "en kollega". Så det började bra. Och slutade bra. Inga problem alls. De berättade allt de visste om M och hennes familj och vi frågade allt vi kom på. De berättade att vi får träffa henne nästa dag. Sedan var det dags att hoppa in i bilen igen för att åka via Podgorica till Bijela, där M finns.
En stund efter att vi passerat turistorten Budva nådde vi den magnifika bukten där bland annat Bijela ligger. Och för att slippa köra längs hela bukten tog vi färjan över.
När vi kommit till vårt hotell, som ligger precis bredvid barnhemmet, frågar en av barnskötarna om vi vill träffa M för första gången idag istället för imorgon. Efter en kort funderare tackar vi ja till det vänliga erbjudandet. Allt går ut på att vi ska få så bra kontakt med M som möjligt, så snabbt som möjligt. Så ju förr vi kan börja med att knyta an till varandra, desto bättre. Här ser ni oss utanför det aprikosfärgade barnhemmet, spända, supernervösa och förväntansfulla.
Det första mötet var helt fantastiskt. Så overkligt. Plötsligt höll vi henne i våra armar och försökte fånga hennes uppmärksamhet. Hon var jätteivrig att hela tiden få nya intryck och hon ville göra saker hela tiden. Stundvis satt vi som i chock och tittade på när hon kröp runt och utforskade golvet på kontoret. Och samtidigt sitter tre kvinnor och tittar på så det är dessutom svårt att vara naturlig. Men vi fick jättebra kontakt första träffen. Jättebra, och över förväntan. Det känns faktiskt som om personalen var lite imponerade över att det gick så bra. Vi dansade, vi sjöng för henne, vi fick henne att skratta, vi pussade henne, hon satt vi vårt knä och vi höll om henne. Vad mer kan man begära? <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar